<3
Tänk er en kruka, en av de vackraste i världen och dyraste. Tänk er hur någon kastar den i golvet så den faller i tusen bitar, tusentals småbitar, som näst intill är omöjliga att få ihop.
För att laga någonting måste man ha viljan, och hopp, och framförallt ge det tid. En kruka på 1000 bitar är svårt att få ihop igen, den kommer mista sitt värde. Iallafall för några, men för ägaren är den fortfarande guld värd. Tänk er att sitta och limma ihop bit för bit, för att sedan inse att det kommer ta en sådan tid att man behöver ta en bit i taget, en för varje dag, både för att bearbeta sorgen och för att få varje bit som sätts ihop med den andra helt perfekt igen.
En vacker dag, om många år kommer krukan vara hel igen, fast aldrig som förut. Alla ärr kommer fortfarande finnas kvar, alla sprickor kommer sitta fast lika hårt som krukan själv.
Man har två val, antingen lägger man sig ner på golvet i samma sekund som krukan och ger upp och låter viljan hoppet och tiden försvinna lika fort som det uppkom.
Eller också, tar man tag i den vackra krukan, ser dess värde och förstår att man vill kämpa för att göra krukan så hel och fin som möjligt igen. Och för att den ska bli så fin som det bara går, måste man ta en bit i taget, ge krukan tid och skapa något helt nytt, av något gammalt.
Den dagen man står med krukan ihop lappad, av kärlek tid och styrka, den dagen känner man lycka.
För att laga någonting måste man ha viljan, och hopp, och framförallt ge det tid. En kruka på 1000 bitar är svårt att få ihop igen, den kommer mista sitt värde. Iallafall för några, men för ägaren är den fortfarande guld värd. Tänk er att sitta och limma ihop bit för bit, för att sedan inse att det kommer ta en sådan tid att man behöver ta en bit i taget, en för varje dag, både för att bearbeta sorgen och för att få varje bit som sätts ihop med den andra helt perfekt igen.
En vacker dag, om många år kommer krukan vara hel igen, fast aldrig som förut. Alla ärr kommer fortfarande finnas kvar, alla sprickor kommer sitta fast lika hårt som krukan själv.
Man har två val, antingen lägger man sig ner på golvet i samma sekund som krukan och ger upp och låter viljan hoppet och tiden försvinna lika fort som det uppkom.
Eller också, tar man tag i den vackra krukan, ser dess värde och förstår att man vill kämpa för att göra krukan så hel och fin som möjligt igen. Och för att den ska bli så fin som det bara går, måste man ta en bit i taget, ge krukan tid och skapa något helt nytt, av något gammalt.
Den dagen man står med krukan ihop lappad, av kärlek tid och styrka, den dagen känner man lycka.
